ZIGENARE I marsnumret av Forskning & Framsteg finns en artikel
om zigenare, eller romer som är det politiskt korrekta ordet, en minoritetsgrupp som levt i Sverige sedan 1500-talet men ändå inte lyckats integrera sig speciellt väl. Henrik Höjer har intervjuat Karl-Olov Arnstberg, professor i etnolog, folklivsforskare, författare och debattör, som efter flera års forskning i år gav ut boken ”Svenskar och zigenare”, i vilken han analyserar gruppens relation till majoritetsbefolkningen. Domen från det övriga så kallade etablissemanget var inte nådigt.
Arnstberg är i dag inte speciellt pigg på att tala om boken som ansågs vara kontroversiell. Då den kom ut ansågs han vara persona non grata, fick inga uppdrag och gammelmedia pumpade ut sin sörja för att svärta ner honom. Han påpekar att en massa folk som knappt sett några zigenare – än mindre pratat med dem – kallade boken rasistisk.
– Mitt jobb som forskare är att söka sanningen, säger han med eftertryck. Inte frisera, inte skönmåla. Jag ville visa att många romer lever skitliv. Men vems fel är det? frågar han retoriskt. Jag vågar påstå att ingen annan grupp har fått så mycket positiv särbehandling av myndigheterna sedan slutet av 1960-talet – i stort sett utan resultat.
Arnstberg menar att zigenarna lever i en försvarskultur och att de minst av allt vill leva som majoritetsbefolkningen, vilket kostar dem oerhört mycket. Kulturen är stark men inte framgångsrik i den meningen att de får ett bra liv. Detta är dock något som är svårt att diskutera. Det är alltid någon annans fel att zigenarna har det som de har det, menar Arnstberg. Att säga som han säger är inte politiskt korrekt. Kritiken har också kommit från andra forskare som hävdar att Arnstberg förmedlar stereotypa föreställningar.
– Men romer är inte intresserade av hur de blir uttolkade av oss forskare. Och själv blev jag bränd när min bok publicerades, eftersom alla fina och goda människor trodde och tror sig veta att problemen alltid beror på svenskarnas rasism, säger han.
I ett av bokens kapitel, ”Misärens landskap”, skildras hur zigenare i Sverige lever i så kallat utanförskap, i kriminalitet, missbruk, bidragsberoende och våldsamma relationer. I en annan del av boken menar Arnstberg att svenska medier avsiktligt ”skrivit upp” zigenare av rädsla för att själva få rasiststämpeln på sig.
De första zigenarna i Sverige
De första kända zigenarna i Sverige kom till Stockholm i september 1512 och sade sig komma från ”Klene Egifft”, lilla Egypten, vilket antagligen syftade på en zigensk bosättning på Peloponnesos i Grekland. Då de misstogs för tatarer kallades de ”tattare”.
På Örebro riksdag 1637 beslutade man att samtliga zigenare skulle förvisas ur riket, och de zigenska män som påträffades skulle hängas utan rättegång. Århundradena efter präglades av exkludering där de betraktades som lösdrivare och utlänningar.
Läs hela den intressanta artikeln hos Forskning & Framsteg.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
