onsdag 20 oktober 2010

Nu råder hysteri och häxjakt

LÄSARBIDRAG Det är ju en sak att det politiska etablissemanget vänder sig som en man mot det nya riksdagspartiet, Sverigedemokraterna. En nära relaterad sak är att den förtrytelse som nu drabbat "vänstern" i vid bemärkelse genom valförlusten – och där en stor del av det politiska etablissemanget inklusive media dragits med i vågen – har fått till följd att mycket av den rent kommenterande nyhetsrapportering – främst naturligtvis från "vänstermedia" i vid bemärkelse – får en invandrarfientlig udd innebärande att även objektiv nyhetsrapportering angrips för vinklingar som på något vis kan hävdas stödja Sverigedemokraternas inställning i invandrings- och integrationsfrågor eller det som kan uppfattas som "svenskt", detta hemska ord!

Det predikas att Sverige är ett sekulariserat land. Reaktionen på utbildningsminister Jan Björklunds lilla näsknäpp till Skolverket när det gäller förslag till ny studieplan för grundskolan visar att den sekulära staten är viktig för framför allt vänstermedia. Att ens andas om att Sverige har sin egen historia och kultur är i sin förlängning enligt häxjägarna invandrarfientlighet. Att hävda att kristendomen har en given plats i landets historia och kultur och därför förtjänar en viss prioritet i den grundläggande undervisningen är ett majestätsbrott enligt förtrytelsens anhängare. Endast kungen tvingas att erkänna sig till en bestämd trosinriktning. Undantaget som bekräftar regeln att sekularism skall råda.

Sverige är onekligen i hög grad sekulariserat men nu råder snarast en slags omvänd logik där muslimska religiösa seder och bruk ges prioritet framför motsvarande kristna eller "svenska" seder och bruk hur tokiga de än anses vara ur ett "modernt" icke-religiöst perspektiv.

Ingen muslimsk stat är såvitt jag vet sekulär, detta nu så korrekta svenska ord? Möjligtvis med undantag av Turkiet gäller för den sanntrogne muslimen att den muslimska lagen (sharia) står över alla sekulära lagar. De flesta muslimskt styrda stater har gått ned sig och stora delar av folket hamnat i analfabetism, armod och förtryck. Sådana iakttagelser är starka argument för att ett statsskick skall vara sekulärt och att skolan inte skall indoktrinera barnen så som sker i de muslimska länderna.

Men det är naturligtvis naivt att tro att Sverige skall övertala den muslimska världen att man måste tänka om. Skall vi då i vår invandrings- och integrationspolitik istället så starkt bejaka att de muslimer som kommer hit skall få behålla sina seder och bruk i alla avseenden och sammanhang medan vi minsann skall vara storsinniga eller rättrådiga och släppa våra egna? Det är en mycket stor skillnad mellan det uns av kristendom som finns kvar i vårt samhälle och den rätta muslimska tron som genomsyrar och styr de muslimska staterna från samhällspyramidens topp till dess botten.

Nyligen (februari 2010) avkunnade tingsrätten en dom (mål nr: T 7324-08) där en arbetsförmedling dömdes att betala ut ett stort skadestånd till en muslimsk man som hade blivit anvisad en praktik-plats. Vid mötet med chefen för företaget – som var kvinna – vägrade mannen att skaka hand eftersom det är emot den muslimska seden, även om jag inte tror att seden går att härleda direkt från Koranen. Mannen fick naturligtvis inte jobbet och arbetsförmedlingen drog in hans ersättning då man är skyldig att under rimliga omständigheter ta ett anvisat arbete.

Det hela slutade dock med att arbetsförmedlingen ansågs ha diskriminerat den arbetslöse muslimen och myndigheten dömdes att betala skadeståndet. Någon som kommenterat fallet gjorde en intres-sant jämförelse. Vad hade hänt om en icke muslimsk man hade vägrat att ta den kvinnliga vd:n i han-den förebringande till exempel att hon var ful och att det gick emot hans principer att beröra fula kvinnor? Hade mannen då fått ett stort skadestånd om arbetsförmedlingen reagerat som i fallet med muslimen?  Knappast. Eller hade arbetsförmedlingen kanske resonerat som så, att den svenske mannen ju ändock inte lät bli att hälsa på alla kvinnor, endast de fula, och att han därför – om han nu inte tilldömdes skadestånd av domstolen vilket väl får uteslutas – fått behålla sin ersättning i avvak-tan på att ett nytt jobb skulle dyka upp där chefen var snygg? Knappast.

De flesta, tror jag, anser att vi inte skall särbehandla människor på grund av etnicitet och religion. Den svenska antidiskrimineringslagstiftningen går dock betydligt längre än vad som har stöd i det allmän-na rättsmedvetandet. Den förbjuder nämligen att människor behandlas lika såvida likabehandlingen innebär något subjektivt obehagligt för till exempel en muslim.

Vidare när det gäller arbetsplatser tror jag att den stora majoriteten anser att vad gäller socialt uppträdande och bemötande av kollegor enahanda regler skall gälla.

I den svenska diskrimineringslagstiftningen (SFS 2008:567) förbjuds: "att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med …….. viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning……, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet" (1 kap., 4 §, 2)

Precis som i den svenska miljölagstiftningen har man här luddat till det hela så till den milda grad att det alltid ges möjlighet för politiskt korrekta medlemmar av en domstol att döma till i detta fall en arbetsförmedlings (indirekt arbetsgivares) nackdel. Vad innebär rent rättsligt uttrycken; framstå som neutralt (men alltså inte vara det), särskilt missgynna, vara lämpligt och nödvändigt och att uppnå syftet? Här har lagstiftaren radat upp en mängd luddiga rekvisit som kan tolkas precis hur som helst, vilket naturligtvis var syftet. Det är ju – som ett exempel på de vida tolkningsmöjligheterna – väldigt få saker som till exempel är helt nödvändiga. Således har man effektivt tagit bort ens det minsta lilla rättskydd för arbetsgivaren. Är det arbetsgivaren eller en politiskt korrekt domstol som skall avgöra vad som är syftet med den kommersiella verksamheten eller den valda företagskulturen?

Tillbaka till tingsrättens dom.

Den kvinnliga företagsledaren hade klokt nog säkert konsulterat en jurist som var inläst på diskrimineringslagstiftningen. Hon använde därför inte argumentet att muslimen vägrat att ta henne i handen som ett skäl till att han inte fick praktikplatsen, trots att hon var djupt skakad av det inträffade. Hade hon gjort det så hade säkerligen även hon dömts att betala skadestånd till följd av diskriminering.

I domskälen säger domstolen att: Arbetsförmedlingen dragit in mannens ersättning "trots att det för myndigheten stod klart att han till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjligheter att ta främmande kvinnor i hand"! Med att sakna möjligheter brukar i det allmänna språkbruket avses rent fysiska orsaker som sjukdom, naturlagar, brist på pengar etc.

Den sjuka idé som här torgförs och ligger till grund för domen säger i realiteten att människor är ett viljelöst bihang till sina religioner och kulturer och inte självständigt agerande individer. Sådana tokigheter kan bemötas på många olika sätt men man kan väl åtminstone konstatera att de inte har med den i andra sammanhang så omhuldade sekulära staten att göra. Inte heller med individuell frihet eller mänskliga rättigheter.

Domen är helt enkelt ett paradexempel på vad som kallas normativ multikulturalism (vilket jobbigt ord att använda!). Ett bättre, roligare, enklare och kanske något elakare ord att använda är helt enkelt "multi-kulti"!

Jag anser att i frihetens namn bör vi inte kriminalisera att en person inte anser sig kunna skaka hand med en annan person, kvinna eller man, på en arbetsplats eller annorstädes. Men i frihetens namn måste vi då också tillåta att en arbetsgivare väljer att inte anställa en person som av vilket skäl det vara må inte anses kunna uppträda på ett socialt acceptabelt sätt på arbetsplatsen och därmed inte passar in i företagskulturen.

Vidare så till kyrkan i vårt sekulära land.

Hela den svenska kyrkorganisationen är fortfarande djupt politiserad och därmed paradoxalt nog i många avseenden i det närmaste helt sekulariserad. Flera av biskoparna lutar åt det socialistiska – och därmed traditionellt ateistiska – hållet och ännu fler åt det politiskt korrekta. Att kyrkan skilts från staten – eller rättare sagt det partipolitiska systemet – är en ren fiktion vilket naturligtvis kommer att bidra till den svenska kyrkans fortsatta fall ned i glömska och irrelevans. Talen från predikostolarna är ofta sekulärt politiska snarare än kristna och etablissemanget applåderade nyligen vilt i Storkyrkan åt detta och gottade sig åt att de minsann också var korrekta. Varför?

För att den kvinnliga biskopens tal med rätta tolkades som politiskt korrekt och riktat mot de demoniserade Sverigedemokraterna och var därmed indirekt ett stöd för den radikala vänstern som nu organiserar gatudemonstrationer under den neutrala täckmanteln "Septemberalliansen". Vi skall inte glömma vår historia. Under såväl Stalin som senare under andra sovjetledare organiserades flera internationella så kallade fredsrörelser och "fredskonferenser" som samlade den tidens kommunister, socialister och även naiva liberaler under anständighetens fredsflagga. Allmänheten fick inte veta förrän långt efteråt att dessa arrangemang var utstuderad kommunistpropaganda initierad och finansierad av Moskva.

Inte ens liberaler vågade under 30-talet kritisera Stalin – trots kännedom om hans skenprocesser och massmord på sina egna – av rädsla för att hamna i "fascistfacket". I det av inbördeskrig drabbade Spanien erkände aldrig vänstern eller liberalerna att hela landet var infiltrerat av den sovjetiska säkerhetstjänsten och att Stalin lade vantarna på Spaniens hela guldreserv, som då var Europas största, med följd att valutans värde över natten halverades!

Den som då andades kritik mot den kommunistiska infiltrationen ansågs stödja Franco och placerades med automatik i fascistfacket. Guldet återlämnades naturligtvis aldrig utan finansierade Stalins fortsatta terror och massmord på sina egna.

Detta är inget försvar för Franco utan endast en förklaring till det beteende vi nu diskuterar och som visar att de psykologiska krafter som är i rörelse inte är några nya fenomen. Motsvarande "hets" har nu gjort att ingen etablerad vågar framföra en annorlunda åsikt mot den nu etablerade "normen" och ytterst få vågar ens uppträda anständigt och korrekt mot Sverigedemokraterna.

Och biskop Brunne i Storkyrkan svalde – i sin iver att vara politiskt korrekt – som sagt betet, ackompanjerad av rungande applåder!

Det har skapats en slags terrorbalans där vänstern mycket skickligt har satt agendan och övriga hukar för att inte bli anklagade för politisk inkorrekthet och då ytterst invandrarfientlighet. Detta var endast ett fåtal exempel. Samma resonemang kan föras kring våldtäktsmålet i Malmö (som för övrigt är upp i domstolen idag) där domare hotats till livet och ett stort antal andra fall. Man hukar sig och mörkar de faktiska förhållandena.

Frågan är om denna förlamning och häxjakt kommer att upphöra utan tumult? Nu ser vi till exempel hur bubblan brustit i Tyskland och landets ledning talar där nu öppet om exakt samma problem som vi har i Sverige. Det krävdes att en framstående tysk socialdemokrat tog bladet från munnen. Även i andra länder börjar det pysa.

Om inte en omsvängning sker snart kommer mycket värre saker att hända ty en stor del av det svenska folket låter sig inte duperas så lätt och de etablerades blinda flockbeteende kommer därför att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Antingen slutar de etablerade att mörka och talar klartext, att den svenska invandringspolitiken har varit och är en katastrof och att krafttag måste tas, eller också kommer vi snart att ha en riktigt utbredd invandrarfientlighet i landet. Med krafttag menas då inte att tillsätta nya utredningar eller till och med myndigheter som igår (19 oktober) föreslagits av Delegationen för mänskliga rättigheter (SOU 2010:70).

De flesta toppolitiker tycks fortfarande tro att alla problem löses med fagra ord, utredningar och flera myndigheter när det i själva verket är precis tvärtom. Det krävs handling nu. Vattenmassorna trycker på och om dammluckorna tillåts rämna så kommer vi i Sverige snart att sköljas över av uttalad främlingsfientlighet vars språkrör med benäget folkligt stöd kommer att kunna driva ett ensidigt budskap utan något behov av analys, sans eller måtta då det frustrerade folket inte kommer att efterfråga något sådant. Tyvärr förefaller ett sådant scenario vara minst lika sannolikt som det motsatta.

Olof G.

PrintFriendly Share




Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt